Det här med att förlåta
Mina tankar har kretsat kring detta med förlåtelse och hur det kan vara så svårt ibland och så lätt andra gånger. Vad kan det vara som gör att det blir så? Vad kan det vara som styr?
Anledningen till att jag valt detta ämne den här veckan är för att det kommit på tal i två helt skilda konversationer. Den ena med en närstående person och den andra med en klient. Därför väcktes min nyfikenhet. I dessa två diskussioner tänktes det på två helt olika sätt.
Hur gör man då?
Det finns ju de som är långsinta till tusen, där det sista som händer är att det kryper ut ett förlåt. Det finns sådana som jag, som får ut allt, säger förlåt när jag gjort fel och går vidare. De som resolut vägrar att säga förlåt, för personerna i fråga är nästintill ofelbara 😉 De som säger förlåt fast de inte ens har gjort något. De som säger förlåt och inte menar det. De som ber om förlåtelse i förväg. Hur vet man vad som är rätt sätt? Är det ens viktigt?
Hur tar du emot en ursäkt?
Handen på hjärtat, hur väljer du att bete dig när någon felat och ber dig om ursäkt. Accepterar du, ler glatt och tackar? Säger du tack med en lite sorgsen min som om att du inte riktigt tror på det som sägs? Spelar du martyr för att dra ut på det och få några förlåt till? Eller gör du på något annat sätt? Självklart spelar situationen som föranlett ursäkten väldigt stor roll men kan du ana något mönster hos dig själv? Nu har jag funderat över detta hela veckan och kommit fram till att jag spelade martyr förut och drog ut på allt och lät den andre våndas… inte så trevligt. Medan jag i dag är väldigt snabb på att acceptera och tacka för att kunna gå vidare. Extremt skönt att slippa älta!
”Tänk om förlåtelse inte handlar om att ge med sig, utan om befrielse.”
Att förlåta sig själv
Den ena diskussionen som föranledde temat för veckan handlade om just detta att förlåta sig själv. En av mina klienter hade brottats med väldigt destruktiva tankar och varit full av självförakt på grund av en historia som hade hänt för ganska länge sedan. Så pass illa att personen ifråga hindrade sig själv på olika sätt i sin tillvaro för att denne ansåg sig inte vara värd framgång. Ganska hårda tag mot sig själv kan tyckas. Efter att ha vridit och vänt på saken ett tag blev hemläxan till nästa gång att fundera över vilka verktyg som kan behövas för att förlåta sig själv. Hur denna process ska gå till rent praktiskt och när klienten vill ha förlåtit sig själv. Det kan låta som väldigt enkla frågor att fundera över, men det är inte mina ord. Här är en klient som är väldigt logisk i sitt tänkande i vanliga fall, kanske inte varit det i fråga om det här men som nu ville pröva sitt vanliga sätt. Jag väntar med spänning 😉
Citatet ovanför är något jag hittade ett par dagar efter vårt samtal och det är en väldigt fin tankeställare.
Det är upp till var och en men får jag välja så vill jag leva i en värld där vi förlåter och blir förlåtna. Ghandi sade många bra saker, här är en. ”De svaga kan aldrig förlåta. Förlåtelse är de starkas attribut.”
Ha en härlig tredje advent
Carina
